Antonia

Som fan.

Borde jag gå och hämta en tröja?

Palla.

Varför är jag så tjock och lat för?

Just ja, jag har inte tränat "på riktigt" på typ tre veckor. Det borde jag ta och göra.

Vad fan tänkte jag på innan jag började stirra på mina lår?

Koftan ja.

Palla."

Mina tankar för tillfället. Ibland känns jag något ofokuserad. 

Kemin var det ja. Kemiprov imorgon, kul.

Visst, The Quiz, Get Sick Soon, My Best Friend. Och Anna litegrann på senaste tiden. Men inte mer.

Så råkade jag ramla över Leaving You Behind på Youtube.

Bästa låten jag hört på länge, det är så jävla bra att jag dör.

Repeat repeat repeat.

Precis som det alltid har varit.

Dagarna är de samma, veckorna likaså, månader, år. Det är skrämmande hur fort tiden går utan att man märker något och utan att man känner att man kommer ihåg något.

Vad har hänt sedan jag började skolan?

Det är få saker som jag kommer ihåg. Få saker jag värderar på något sätt.

Det finns så mycket som jag skulle kunna göra, som skulle kunna fylla ut mitt liv på ett annat sätt än detta som gör det nu. Jag säger inte att det är dåligt, jag har det bra. Det är bara det att det är ihåligt.

Jag skulle vilja göra spontana saker.

Ta en promenad i spöregnet. Lägga mig ner på marken och blunda.

Men då blir man både blöt och smutsig, och så kan man bli sjuk. Så det går ju inte.

Det är bättre att stanna inne och plugga biologi.

Första provet, man vill ju göra ett bra intryck.

Jag har förbannat ont i ryggen. Det är fan inte okej. Så här stel rygg har jag inte haft på typ 2.5 år, sedan jag började träna Pilates, och jag förstår inte varför jag ska få det nu. Jag är som en planka och har ont när jag går, även fast jag tagit värktablett. Det värsta är ju att det här typ var en normal dag för mig förut.

Nog om min äckliga rygg.

Jag är trött som fan.

Jag sov skitdåligt inatt pga min jobbiga rygg (som jag inte skulle prata mer om) och jag kan inte sova lite nu för nu måste jag plugga biologi.

Jag orkar inte med skolarbetet längre. Jag tappar och just nu när det är så jävla viktigt att ligga på topp. Få MVG på varenda prov, läsa på till läxor man vet det inte kommer bli förhör på, jobba fokuserat och målinriktat både i skolan och hemma. Aldrig missa saker. Visa att man är duktig.

Det orkar inte jag vara.

Det är jag inte.

I lördags var jag på släktmiddag hos min faster och min 10-åriga kusin. Hon visade mig sitt klassfoto och berättade om vilka som var snälla och vilka som var dumma, vilka som var ihop och vad de hade  gjort med varandra, och efter många om och men fick jag även ur henne vem som var sötast (någon anton eller albin eller nåt sånt). I alla fall, hon berättade om en kille som hon beskrev såhär:

Jag lyckades få ur mig ett "Va? Gud vad elakt" innan jag garvade lite diskret sådär i min halsduk.

Vilken underbar förolämpning.

Japp, det går ju bra. Not.

Vad ska jag skriva om?

Att jag har så mycket att göra att jag bara vill spotta på hela skolan-skiten?

Att jag önskar att jag kunde spela gitarr?

Att jag typ har börjat lyssna på fjortis-dunk?

ATT JAG ÖNSKAR ATT DET INTE FANNS NÅGRA BIVERKNINGAR PÅ ECSTASY?

Jag är nog lycklig nu. Eller, relativt i alla fall, det känns som om min hjärna bara stängt ner. Satt upp en lapp på dörren med "Stängt pga sjukdom".

 Alltså, jag mår inte speciellt dåligt och allt lunkar på som det borde göra, och är det inte det som är att vara lycklig och liksom nöjd med sin livssituation?

Det kanske är ett bättre ordval förresten.

Jag är relativt nöjd med min livssituation.

Nu ska jag ta tag i en blogg här.

Få detta att funka.

Är man relativt nöjd med sin livssituation så är man, faktiskt.

En tjej har på sig helsvart, genast tror man att det ska symbolisera sorg eller något "rebelliskt". Det behöver väl fan inte vara det! En människa har kanske bara vaknat upp och tänkt "Idag ska jag ta på mig det här, det är snyggt" eller så kanske hon/han (fast i det här exemplet passar hon bättre) bara tycker tycker att en svart klänning passar till svarta strumpbyxor, liksom. 

Irriterande.

I sjuan kom jag med helsvart på Alla Hjärtans Dag. Alla de som jag umgicks med då hade på sig något rött eller rosa (eller både och), så jag var den enda som hade på sig något "annorlunda". Det hela började med att jag inte hade tänkt ta på mig något speciellt, och folk pratade så mycket om rosor och hjärtan och kort att jag till slut strejkade mot hela grejen med min coola outfit. Oj vad tufft det låter om jag tänker tillbaka på det.

Men med undantag för hakkors osv, tycker jag att folk ska få ha på sig vad i helvete de vill. Jag blir så irriterad när det sitter småtjejer på tunnelbanan och tjuter i mobilerna: "Men såååg du vad hon hade på sig?! Asså fatta, jag skulle fan inte visa mig ute liksom!". Get a life.

Och ja, inspirationen till hela detta inlägg kom av just en sån där tjej.

Du, vet du vad? "Den där" ska få ha på sig bara svart om hon vill, nästa gång ska jag fan tracka dig för att dina stringtrosor syntes när du böjde dig fram.

Han har snaggat sig. Jag är ledsen.

Vad fan ska man skriva? Man vill ju inte att folk ska få fel uppfattning om bloggen, eller mig, eller vad som helst.